Mellan packning och regnskurar tog jag min termosmugg med kaffe och styrde ut i skogen.
Långt ut i skogen på slingrig grusväg i Granbergsdal ute i ingenstans....Min katastrofhjärna signalerar att om jag får bilhaveri eller annat....så är jag mest troligt fast och hjälplös....
Men,jag tycker om att utmana mig själv!
Stora delar av mitt liv har jag låtit mig begränsas av mitt egna dåliga självförtroende...Att jag inte kan,vågar,får etc
Så dumt!
Jag försöker nu att inte låta mina katastroftankar styra mig allt för mycket.
Det är svårt..Men...det går!
I alla fall....Att sitta här och blicka ut över en liten tjärn och ljudet av skogens knarr och fåglar är det enda som hörs.
Inte en människa,bil eller hus på mils avstånd.
Jag känner mig fri !
Jag fylls av endorfiner och jag känner hur min kropp och hjärna sakta slappnar av.
Jag känner mig känslosam,välmåendet som sköljer genom kroppen.
Jag skulle vilja vråla rakt ut....tömma hela mitt system på allt ont!
Vattnet,luften och dofterna hypnotiserar mig.
Jag känner så att jag är i mitt rätta element,nära jorden! Älskar skogen så !
Tänker på alla timmar jag spenderat ensam i skogen.Sittandes på en sten,stubbe eller i min lilla campingstol.
Alla tårar jag gråtit,alla känslor jag släppt ut och låtit flöda....
Det har vart livsavgörande för mig.
När min hjärna är kaos,när saker går över styr,när jag behöver återhämtning,när jag behöver tänka....då finns bara en lösning och för mig är det att ta mig ut i skogen.
Det är här jag finner min styrka och tröst.
Det är här jag reder ut mina hjärnspöken.
Det är här jag samlar ihop mig.
Det är här jag hämtar mod,vilja och driv.
Jag är så tacksam för mitt "safe place" och allt det har hjälpt och gett mig.
Tack Livet
💚
