Jag har liksom de flesta ett bagage av mindre roliga saker/händelser från min uppväxt.
Jag är inget offer och jag tycker inte heller synd om mig själv!
Men det hindrar inte att jag har många tankar och funderingar.
När jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag hur mycket olika saker har påverkat mig.
Kanske var jag älskad som barn?
Jag vet inte riktigt,då jag aldrig tyckte mig uppleva någon direkt form av kärlek.
Aldrig någon kram,aldrig höra att jag var bra som jag var,däremot väldigt många hårda ord och fysiska bestraffningar i form av ren och skär stryk.
Kan fortfarande känna den brännande och svidande känslan av oduglighet,värdelöshet och uppgivenhet som jag allt för ofta kände.
Att aldrig få känna sig älskade eller bekräftad innebär för min del att det är något jag alltid bärt med mig i min ryggsäck genom livet....om inte ens föräldrar visade att de älskade mig,vem gör då det över huvudtaget? Är jag ens värd kärlek och omtanke?
Avsaknad av kärlek under min uppväxt har påverkat mig på flera sätt....Att aldrig tro/lita på någon som säger sig tycka om/älska mig.. Att alltid vara beredd på att fly...Att alltid se till att ha en plan för att klara mig själv till varje pris.
Redan som liten så gick min hjärna på högvarv,jag tänkte,analyserade och resonerade med mig själv i oändlighet och jag ältade....hjälp som jag ältade allt !
Mitt ego tog stryk och min självkänsla sjönk som ett betongblock.
Tidigt,tidigt anammade jag mottot att aldrig lita på någon.
Jag blev även otroligt långsint...och är så än idag.
Min livsresa har vart krokig och fylld av motgångar,sorg,ensamhet,exkludering,utanförskap och så många känslor högt och lågt.
Jag har valt fel vägar,gjort saker jag skäms för så att det brinner i ögonen av att tänka på det...och tänker på det gör jag varje dag.
Jag har känt sådan hopplöshet som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Känslan av ensam och bortvald,utstött och värdelös är inget man önskar någon.
Jag har legat sömnlös så många nätter av ren vånda...ångest över att få saker och ting att gå ihop.
Alltid för stolt för att be om hjälp,denna nedrans stolthet !
Men....Jag har på egen hand tagit hand om alla svårigheter som jag behövt ta mig igenom.
Betalat varendaste öre helt själv.
Skrapat ihop mig själv och kommit igen starkare.
Det finns så himla mycket jag ångrar...Men jag kan inte vrida klockan tillbaka och göra saker och ting ogjorda!
Jag är idag sedan snart 10 år den absolut bästa versionen av mig själv och jag är stolt över mig själv och den jag är idag.
Jag vet hur det är att ha absolut ingenting...Hur det känns att vara värdelös och betydelselös.
Därför är mitt livselixir att slösa kärlek och ännu mer kärlek på de jag har omkring mig naturligt.
Jag lever för att hjälpa,stötta,peppa med alla medel jag kan,stort som smått.
Allt kommer rakt från mitt hjärta utan några som helst förbehåll.
Att ge kärlek,omfamna livet,hjälpa etc har gjort mig till en hel och bättre människa.
Kanske just för att jag vet hur det är att ha väldigt lite i livet?
Jag känner mig så otroligt rik och min själ har fått ro.
Att vara snäll,omtänksam,empatisk,respektfull och kärleksfull! Inget annat betyder något.
Livet är skört och kort.
Evigt tacksam för att trots min krokiga väg genom livet,med mina fel,brister och alla dåliga beslut och usla saker jag gjort.
Så har jag lyckats komma till freds med att det som har vart kan jag inte ändra på...Med det sagt så kommer jag aldrig att glömma eller förlåta mig själv för allt dumt jag gjort...Men framåt kan jag i alla fall satsa på att vara den människan som jag alltid innerst inne velat vara!
Ingen är felfri!!
Sorgligt att det tagit så lång tid...Men sliten klyscha, bättre sent än aldrig!
Tack Livet
🙌
