Ibland kommer det stunder då jag känner mig sliten,trött,liten och nedstämd.
Jag är i grund och botten en glad och positiv person! Jag drivs av nyfikenhet,vilja,mod,glädje och kärlek till livet och de som står mig nära.
Men jag känner mig oxå dränerad,tom och med en klump i halsen.
Jag ger varje dag så otroligt mycket av mig själv och får massor tillbaka!
Ändå finns känslan där av att inte räcka till, att inte vara god nog....
Vissa saker i mitt liv har gjort att jag känner mig exkluderad,bortvald,utstött och noll värd.
Tycker jag synd om mig själv? Jag tror och hoppas verkligen inte det!
Det är nog mer en sorg som aldrig riktigt vill släppa sitt tag.
Jag skulle kunna ägna spaltmeter åt min fysiska smärta, alla sjukdomar jag har,alla sömnlösa nätter,all oro,all ovisshet....Men vem/vad gynnar det?
Det närmar sig jul,en tid jag förknippar med utanförskap,smärta,trauma och död.
Jag väljer ensamhet kanske för att det är den enkla utvägen?
Eller kanske för att jag inte klarar mer smärta och att bli sårad.
Jag har gjort så otroligt många misstag och fel i mitt liv,hanterat saker på mindre bra sätt.
Inte haft vett och förstånd på rätt ställe.
Jag kan inte göra något ogjort, bara lära mig av mina misstag och undvika att göra dem igen.
Vem är felfri? Vem går igenom ett liv utan att göra tabbar och misstag?
Jag tänker och analyserar allt från minsta lilla molekyl,tro mig det gör jag!
Tänker otroligt mycket på döden,att bli gammal,att bli ännu sjukare och hur jag någonsin kan sona för alla mina dumheter?
Skammen,skämmas och förbanna mig själv känner/gör jag varje dag!
Ibland har jag önskat att jag fick somna ifrån allt för evigt....
Jag har så mycket fantastiskt i mitt liv,människor som betyder allt ! Och jag älskar verkligen livet och att leva.
Samtidigt är jag en människa som alla andra,som känner och upplever allt mellan himmel och jord och det är jag otroligt tacksam över.
Just nu är själen trött.....
Tom och lite vilsen...
🤎
