Mina föräldrar gjorde såklart så gott de kunde/förmådde under min uppväxt.
Jag kan ändå undra ibland hur den skulle ha vart om den hade inkluderat kärlek?
Jag kände mig aldrig någonsin älskad,uppskattad eller som någon som var önskad.( det är min uppfattning/känsla)
Jag har aldrig någonsin hört någon av mina föräldrar säga till mig "jag älskar dig" inte heller i skrift. Jag fick aldrig en kram under min uppväxt.
När jag flyttat hemifrån och det gått några år,ja då kom det plötsligt kramar men det stannade där,aldrig "jag älskar dig" "du är bra som du är" etc
Jag kände under hela min uppväxt att jag aldrig var bra nog,att jag inte var duktig och att det var massor jag inte kunde / klarade av.
Det satte mycket griller i mitt huvud, gjorde att jag kände frustration och ilska.
Jag blev inåtvänd,analytisk,introvert,blyg och självförtroendet sjönk som en sten.
Jag tror jag hade behövt en kram,en uppmuntran ibland att jag var okej och duger som jag är !
Så klart är det alltid lätt med facit i hand och tycka och tänka en massa!
Det jag aldrig dock kommer förstå är hur man kan sätta barn till världen utan att på riktigt visa att man älskar det ?!?
Jag inbillar mig att om jag hade fått kärlek,stöttning,uppmuntran etc under min uppväxt så hade jag med största sannolikhet inte behövt tampas med så mycket frustration,ilska,dålig självkänsla osv,inte känt mig lika värdelös,inte tagit så krokiga vägar,valt dumma spår i livet etc?
Så klart att ingen är felfri och så klart man inte kan klandra allt pga en dålig barndom...Men ändå! Kanske hade jag gjort/valt hälften av alla dåliga saker jag gjort?? Bara det hade i så fall vart fantastiskt och säkert gjort skillnad?
Min uppväxt bestod alldeles för mycket av fysisk misshandel med diverse redskap,psykisk misshandel i form av ständiga hotelser,raseriutbrott,hårda,elaka ord och svordomar.Skammen jag kände...utsatthet...ensamhet...hopplöshet...
Det är mycket jag aldrig kommer att förstå...än mindre glömma....
Genom att tänka tillbaka kan jag tänka/tycka att det är oerhört sorgligt att jag behövde växa upp så.Såren och ärren är för alltid fastsvetsade i min ryggrad...
Det gör mig oerhört ledsen....
Tänker på mitt egna barn,hur annorlunda mitt egna föräldraskap är jämfört med hur jag hade det när jag växte upp.
Jag är på INTET sätt en perfekt förälder!!
Men.....Jag skulle ALDRIG slå mitt barn,ALDRIG säga hårda elaka ord någonsin !!!!!
Jag har och kommer ALLTID överösa mitt barn med kärlek,omtanke och respekt.Det kommer liksom per automatik och är för mig så självklart!
Talat om och talar om ideligen hur stolt jag är! Hur mycket jag älskar mitt barn och att jag vad som än händer,ALLTID kommer att finnas för mitt barn i såväl med som motgång oavsett vad!!
Jag kan prata om ALLT stort som smått,glatt som sorgset,svårt,känsligt etc etc Jag dömer aldrig!Jag lyssnar!
Jag vill förstå,hjälpa,stötta,finnas där,ösa kärlek och omtanke,bry mig om! Älska!!
Så länge jag lever kommer det alltid att vara så! Ovillkorligen !
🙏
